hit, i fall jag hade trott att vi ej skulle få något parti», sade den andre af de två.
»Mine bäste vänner», sade värden, men så kunde han icke säga mer. Hans känslor öfverväldigade honom.
»Och icke någon dans», suckade värdinnan.
Men fröken Walborg gick ut i tamburen, där Pettersson, betjenten, satt och sof. Hon vidrörde honom med sitt lilla trollfinger och han vaknade.
»Vill Pettersson göra mig en tjänst och förtjäna ett par riksdaler?» frågade fröken.
»Usch ja», svarade Pettersson och gäspade.
Derpå följde en tyst underhandling. Pettersson kastade en förtviflad blick ut genom tamburfönstret, men så såg han på fröken och ljusnade, tog emot ett par sedlar och försvann genom tamburdörren.
Inne i våningen var stämningen oförändrad. Det var nästan lika otrefligt där som ute i snöstormen. Ett par flickor som bodde i huset hade bjudits att komma ned och dansa litet, men dansen ville icke gå, fastän Walborg spelade en alldeles förtjusande vals. Flickorna hade ju inga kavaljerer. Ja, det var triste, très-triste, såsom Markowski sade, när tjugofem damer men ingen enda kavaljer infunnit sig på hans bal.
»Jag kan då icke förstå, att Kylander ej häller låter höra af sig», sade värdinnan till sin man. »Har du icke bjudit honom?»
Jo. det hade grosshandlaren visst gjort och det både skriftligen och muntligen.
Kylander var en ung handlande, ganska vacker karl, som friade till dottern i huset och hade både
