Sida:Valda Berättelser. I.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
151

Men Axel var fortfarande idel vår och sommar, talade obesväradt med onkel, tant, gästerna och, fastän något mindre obesväradt kanske, med Walborg äfven.

»Har du bedt Axel komma hit?» frågade värdinnan sin man.

»Har så tusan häller», svarade grosshandlaren. »Jag vet icke hvarför den där pojken springer här så ofta.»

»Nå, nå, du får ej glömma att han är vår slägting», erinrade frun.

En af flickorna satt redan vid pianot, och Axel svängde omkring med Walborg i en sprittande vals.

»Det där tål jag icke», sade grosshandlaren för sig själf och ställde sig med surmulen uppsyn i granskapet af de dansande.

Musiken tystnade och de valsande slutade sitt svängom. De bägge herrarne sutto och gäspade, med tröstlösa blickar på spelbordet.

»Herrarne behöfva kanske fjärde man?» sade Axel med sin vanliga ledighet och frågade om han icke kunde användas.

Ah, det var en förträfflig tanke. De bägge spelherrarne sprutto upp, såsom hade de fått en ny spänstig fjäder i det gamla urverket i sig. Värden var färdig att taga Axel i famn. Aftonen var räddad. Visst sågo flickorna surmulna ut, ty de hade glädt sig åt att få dansa med kunglig sektern, som var en alldeles utmärkt valsör och dess utom en qvick och rolig karl, men alla de andra och, besynnerligt nog, Walborg äfven tycktes vara mycket nöjda.

Man talade om det förskräckliga vädret, om alla