pappa och mamma på sin sida, men ännu icke lyckats göra något intryck på föremålet för sin städade, fastän kanske något matta kärlek.
»Walborg skall taga Kylander», brukade grosshandlaren säga, »om han också icke är så varm som hon gör anspråk på. Jag vill icke ha någon kunglig sekter eller löjtnant till måg, allra minst någon grefve, en sådan där som brukar göra af med en köpmans mödosamt hopskrapade pengar.»
Men den aftonen började grosshandlaren känna sin tillgifvenhet för Kylander något svalna. Hvarför kom han icke och satte sig som fjärde man vid spelbordet?
Det ringde på tamburdörren.
»Nu kommer Kylander», sade värden och klarnade, »och nu, mine herrar, skola vi få oss ett parti ändtligen.»
Dörren slogs upp och in trädde — icke herr Kylander, utan Axel, värdinnans systerson, en ung man i verken. Han såg glad och strålande ut, som hade det varit en vacker vårafton och ej denna förskräckliga snöstormskväll, den 5 December anno 71.
Axel hälsade på onkel och tant och gaf kusin Walborg en blick, ej längre en vårafton, utan en glödande sommardagsblick. Den som har en sådan blick när han kommer från snöstormen, han måste aldrig kunna kallna.
»Kors, är det du?» sade värdinnan. Det lät just icke uppmuntrande.
»Jag trodde det var Kylander, jag», sade värden och såg ut som när en kalkyl slagit fel.
