julmarknaden, och derför trängde hr X. också sig in mellan marknadsfolket, men föremålet för efterspaningarne såg han icke mera till. Han knuffade sina medmänniskor utan måtta och utan aktning för människovärdet och erhöll derför mången väldig knuff till baka, men det tycktes icke göra honom det allra ringaste. Han stirrade på alla och var färdig att fråga hvar enda en på Stortorget hvart den lilla tjänstflickan tagit vägen.
Var det icke vid det der ståndet, han senast såg henne? Om han skulle höra sig för hos frun i ståndet? Kanske hon kunde lemna någon upplysning? Han vågade sig fram med en blyg förfrågan om en liten jungfru...
»Den boken har jag inte», svarade frun, det var en bokbindarfru som icke hade så fin hörsel, »men här är Kärlekens Lif och många bönböcker, mycket vackra, och så har jag Grin-Olle, en lustig kalender på både vers och prosa.»
Kärlekens Lif och Grin-Olle susade för hr X:s öron med bihang af det der oupphörliga: »Du är en narr, min käre Janne», som han tyckte sig aldrig kunna glömma.
»Köp en julklapp, herre lille», gnälde en stackars liten blåfrusen gosse som stod i ett hörn af torget och bjöd ut något småkrafs på ett bräde, »något vackert åt fästmön... se här, passande till julklapp».
Fästmön och passande till julklapp ... nej, det kunde hr X. icke uthärda. Han rusade åt Slottsbacken, men kom snart tillbaka till Stortorget, gjorde ett slag ned åt Vesterlånggatan och vände åter till
