julklappspaketerna, räckte det till hr X. och bad honom läsa utanskriften.
»Hvad vill det säga?» utropade han och betraktade mor och dotter. Den stilen kände han igen, och det gjorde honom endast mera förvirrad.
»Är det inte som jag säger», frågade fru Rosell, »att du är en narr, min käre Janne? En riktigt fullständig narr! Går du icke och friar i Dagbladet på slump bara? Ja, jag vet allt samman ...»
»Men bästa faster», stammade hr X., »det här går öfver mitt förstånd ...»
»Nå, därtill behöfs väl ej särdeles mycket», afbröt fru Rosell. »Några dagar före jul sitta Klara och jag här och läsa vårt Dagblad. Klara hade just fått färdigt Kärlekens Lif i vackert band. Se så, afbryt mig inte. Vet du inte, att Klara har valt bokbindaryrket och att hon nu hunnit ganska långt? Hon har bundit nästan alla böckerna i ett af stånden där nere hos den beskedliga fru Falsén. Dig tänkte hon som passande julklapp ge Grin-Olle i rödt kalfskinnsband, men det föll sig alltför dyrt, och dess utom tycker jag att hon kan använda sin förmåga på gudligare böcker, om det också är blott i vanligt pappband, som vi ha på Salen, Gud nåde oss syndiga menniskor. — — Men vi läsa Dagbladet. Finns det någon Krönika? frågade Klara. Nej, sådant slarf ser man lyckligtvis sällan till, sade jag, men här ha vi en friareannons. Kan du tänka dig en sådan narr? Han bjuder själf ut sig till julklapp. Vet du, Janne, hvad Klara då sade? Jo, hon sade: den karlen följer inte med sin tid. Han tror, att vi fruntimmer nu mer ej ha
