någon annan utväg än en man, denne må nu vara aldrig så stor stackare. Nej, det var förr, det, då vi aldrig lärde oss något handtverk. Då svarade fruntimmer mer än nu på sådana annonser. Och ännu bättre skall det se ut, sade Klara, när kvinnorna en gång få lära sig allt hvad de ha rätt att lära sig och välja alla de yrken, de kunna sköta. Då skola de gifta sig af kärlek och för att göra en man lycklig och inte för att bli försörjda eller för att få en samhällsställning som dock egentligen icke är deras, utan deras männers.
»Sade Klara verkligen det?» frågade hr X., men han var själf mycket förlägen öfver sin fråga.
»Det kan du lita på, min käre Janne», försäkrade fru Rosell. »Klara är en förståndig flicka och en ganska skicklig bokbinderska. Men inte kunde vi då tro, att den där narren vore du. Så gick jag i förrgår ut ett ärende, då jag mötte Kalle, din bodpojke. På min fråga svarade han, att han skulle gå på Dagbladskontoret för din räkning och hemta alla brefven som det stod »julklapp» på. Jag vardt något häpen, men tänkte genast, att jag skulle ta dig i upptuktelse för sådana narrstreck som uppenbarligen strida mot vår heliga religion, och så sade jag åt Kalle, att han skulle be dig vara välkommen hit som i kväll. Nu är du här och ...
»Kära faster», bad hr X. så bevekligt, »glöm nu den der dumheten, men säg mig, innan vi lemna ämnet, huru hänger det i hop med brefvet, det enda jag fick på Dagbladskontoret — jag har nog känt igen både fasters jungfru och handstilen på det här paketet.»
