familjer och tillbragte mången glad afton på dessa tertullias, till hvilka jag mottog så många vänliga inbjudningar.
En kväll satt jag i den vackra patio, gården-salongen, hos Doña Francisca, där jag trifdes så godt. Doña Francisca var en äldre señora, högst aktningsvärd, enka och något fetlagd. Hon hade varit vacker, sades det bland hennes gäster, men nu var hon endast vänlig och tämligen förmögen samt ej heller utan kvickhet. Doña Francisca hade en dotter hemma i huset, ett par andra döttrar voro bortgifta, men hon som var hemma kunde kallas för en fulländad skönhet, och det utgjorde icke någon hemlighet hvarken för henne eller hennes mor.
Många unga karlar umgingos hos doña Francisca, men doña Rosita, den sköna dottern, tycktes icke utmärka någon framför de andra. Hon var glad och vänlig mot alla, stundom äfven yr och riktigt uppsluppen och spelade gärna quatre mains med hvem som helst af gästerna, blott han icke krånglade in sig allt för mycket. Pianot stod i ett hörn af den vackra gården om kvällarne, och där saknades ej heller guitarrer och spanska romanser, mycket blomdoft och en liten tår chokolad bredvid det plaskande springvattnet under Andalusiens klara stjernhimmel. Åh, det var ett paradis. Doña Rosita var mycket skön.
(Hr Örtenkvist stannade i sin berättelse och tycktes vilja för sig sjelf njuta af sina minnen. Den gamle, beskedlige mannen framstod för mig i en helt ny dager. Aldrig hade jag trott honom vara svärmisk. Efter en stunds tystnad återtog han sin skildring.)
»Nå väl, en kväll satt jag i denna vackra patio,
