och Rosita sjöng och knäpte på sin guitarr. Doña Francisca njöt det ljufva göra intet, med händerna i skötet och blickarne på pations marmorgolf. Kanske att hon sof, den goda frun.
Vi voro tre unga karlar som höllo Rosita sällskap, under det en gammal beskedlig prest tycktes följa värdinnas exempel. Don Alfonso var den äldste af oss. Han bodde i Sevilla och lefde på sina fäders arf, oberoende, ridderlig, bekväm, kanske lat, en vacker andalusier. För Rosita hade han nog stark böjelse, men han kom sig ej för med att tala om det. Don Rafaelo hette den andre spanioren. Han kom från norden, från Gamla Castilien, och var en rask och företagsam karl, hvilken redan flera gånger omtalat för Rosita, att han hölle på att brinna upp af kärlek till henne. Hvad han lefde af, visste man icke. Hans egentliga yrke kände man ej heller. Det sades, att han kommit till Sevilla för att studera — vid den där blomstrande tjurfäktningsakademien. Men han var en ganska fin karl och angenäm i ett gladt lag med andra karlar samt älskvärd och smidig, när det gälde att hålla damer sällskap.
Doña Francisca tyckte rätt mycket om honom. Doña Rosita såg honom ej ogärna och skrattade åt hans glada påhitt, men om hon ville gifta sig med honom, kan jag icke säga. Don Alfonso umgicks också vänligt med don Rafaelo, men önskade likväl, att denne måtte så snart som möjligt åter lemna Sevilla. Den gamle beskedlige presten hvilken innehade någon underordnad ecklesiastik befattning vid domkyrkan, men som också kommit från Gamla
