Castilien, fastän för många år sedan, sade att don Rafaelo vore en trogen Herrans stridsman, hvilket uttryck vi andra på den tiden icke kunde fatta.
Under det den gamla frun och den gamle presten förhöllo sig overksamma och vi njöto af Rositas friska sång i aftonsvalkan samt don Rafaelo nytjade hvarje paus för att säga den sköna flickan några dussin ömma artigheter hvilka ej taga sig illa ut i Andalusien från en castilianares läppar, visade sig en af husets tjänarinnor, den rundhöftade Pepa, och tvekade ej att störa prestmannens lugn. Hon förkunnade honom, att en person stode der ute i portgången och sade sig hafva något mycket angeläget att meddela gudsmannen.
»Det är väl någon sjuk som behöfver bikta sig», menade presten; »tag reda på adressen och säg, att jag skall komma i morgon.»
»Nej, det är något angeläget», förklarade Pepa.
Presten visade sig missnöjd öfver att hafva störts i ett så angenämt ögonblick. Han gjorde en knaphändig ursäkt och lemnade gården. Efter en kort stund visade han sig åter och vinkade åt Rafaelo. Denne låtsade icke om vinken, utan fortsatte med att säga Rosita de vackraste saker, och Rosita fortfor att sjunga den ena vackra romansen efter den andra.
»Min son!» hviskade presten slutligen och rörde vid Rafaelos arm, och så hviskade han ännu något mera, som jag icke hörde eller åtminstone ej förstod.
Det blixtrade till i don Rafaelos mörka ögon. Han kastade en nästan vred blick på presten, men därpå böjde han sitt hufvud och sade med dämpad röst:
»Jag är färdig.»
