och såg ej heller något. Vi stannade flera gånger, vände oss om och lyssnade, men mörkret var ogenomträngligt och hela kvarteret sänkt i dödstystnad.
Våra vägar gingo snart åt olika håll. Jag utbytte några artigheter med don Alfonso och kom utan äfventyr hem till den fonda, der jag tagit in och ännu bodde kvar, synnerligen för att öfva mig i språket, med hvilket det gick något knaggligt.
Under de näst följande dagarne var jag upptagen med att springa omkring i staden och se på gamla svarta taflor samt hade äfven åtskilliga andra resenärsysselsättningar som upptogo min tid. Först en vecka eller något mer därefter gjorde jag ett besök hos doña Francisca.
Såväl den gamla som den unga señoran hälsade mig med gälla utrop och stora åtbörder. Man hade flera gånger skickat hem till min fonda för att göra påstötning till en liten tertullia igen, men budet hade aldrig träffat mig hemma, och husfolket där hade icke kunnat gifva upplysning om mig, lika litet som det någonsin för mig omtalat sådana budskickningar.
»Vi trodde, att äfven ni försvunnit lika plötsligt, som de andra», sade damerna och bjödo mig på alldeles utmärkta sötsaker.
»De andra?» sporde jag med undran.
»Vet ni icke, att både don Alfonso och vår beskedlige prestman hafva öfvergifvit oss?» förklarade modern.
»Och don Rafaelo sedan», tillade dottern hvilken tycktes finna det sist nämnda ännu obegripligare.
