»De hafva alla tre spårlöst försvunnit», hviskade den gamla högtidligt och hemskt.
»Utan att lemna ett enda litet minne af sig», utropade den unga, och det såg nästan ut som en liten daggdroppe perlade i de långa mörka ögonfransarne.
Jag fann förhållandet ytterst märkvärdigt, och så satte vi oss åter ned vid springvattnet och sögo på sötsaker och sysselsatte oss med gissningar. Egentligen hade jag icke något emot att få sitta bredvid den sköna Rosita utan att hafva de der vackra spaniorerna på andra sidan om henne. Nu kunde jag på min rådbråkade spanska åt minstone försöka att vara artig, hvilket aldrig kunnat komma i fråga, då castilianskan och den klingande andalusiska dialekten innehaft hufvudpartierna.
Men Rosita var tankfull och fåordig. Den glädje hon visat, när hon först återsåg mig, hade plötsligt försvunnit. Flera gäster infunno sig. Det var en rigtigt stor tertullia den kvällen, och där gafs naturligtvis mycket prat, af hvilket större delen rörde sig omkring de så plötsligt försvunna tre personerne.
Rosita tyckte det vara underligast, att don Rafaelo så plötsligt lemnat Sevilla, hvilket andra dock funno mindre oförklarligt. Han hade gått ungefär lika oförmodadt som han kommit, sade man, och vore en alldeles okänd person. Deremot förvånade man sig mycket mer öfver don Alfonso, en man med en ställning i samhället, ägendomsägare och sannolikt snart medlem af cortes. Han kunde omöjligt hafva frivilligt lemnat Sevilla. Någon olycka hade
