att deras skönhet vore tvifvelaktig. I Spanien har man mer smak än så. Den anmärkningen gjorde jag i synnerhet i Madrid.
En eftermiddag gick jag i Prado och dref på måfå mellan Puerta d’Alcala och Carrera de San Jeronimo. Jag tänkte icke så mycket kanske på lifvet omkring mig, som på doña Franciscas svala och välluktande patio. I Prado var det tryckande hett och ett dam öfver all beskrifning, mycken trängsel och bråk mellan gamla karosser och sköna kvinnor, klumpiga mulåsnor och hvad åtminstone då för tiden ansågs fint och förnämt i Spaniens hufvudstad.
»Agua, agua, quien quiere agua?» skrek någon bredvid mig. Vatten, det var just hvad som mest behöfdes på det stället.
»Agua helada, fresquita como la nieve!» tillade rösten, en ganska behagligt och manligt klingande stämma som tillhörde en af dessa aguadores, vattenförsäljare, hvilka skapats för att hindra den törstande menskligheten att förgås på Castiliens slätt.
Jag vände mig till vattenförsäljaren och lät honom slå upp åt mig ett stort glas agua helada, präktigt isvatten, just hvad man oftast rumlar på i det landet, där nykterheten går hand i hand med de starkaste lidelser och de mest öfverraskande statshvälfningar.
När jag lemmnade till baka glaset, kom jag att något nogare betrakta vattenförsäljaren. Han hade ingenting ovanligt i sitt yttre, utan bar den bruna tröjan, de svarta damaskerna och den spetsiga hatten, som utgöra de galiciska muchados’ vanliga drägt, men
