det var en blick, en blixt bör jag kanske säga, ur hans svarta öga som plötsligt erinrade mig om den där aftonen i Sevilla, då don Rafaelo så hemlighetsfullt lemnade doña Francisca för att aldrig mer återkomma. Den blicken kunde jag aldrig glömma och, trots den galiciska drägten, kände jag igen don Rafaelo.
Hvarför gick den unge mannen i den kostymen och sålde vatten i Madrid? Det var ej lätt att finna ett svar på den frågan. Innan jag hann ens söka något sådant, hade folkströmmen hunnit skilja mig från vattenförsäljaren. Men det uppstod ett buller, ett springande och förskräckligt larm en stund derefter, och det just åt det hållet, der jag läskat mig med don Rafaelo’s agua helada.
»Det är en carlist!» skrek man i folkhopen. »En spion har smugit sig ända in i Madrid.»
»Slå i hjäl honom!» ropade några. »Häng honom!» skreko andra. »Vräk honom i vattnet», skulle sannolikt äfven hafva ropats, om ej sådant hade varit galnare än allt annat, ett vanvettigt och tomt hot, ty något annat vatten hade Prado ej att bjuda på, än det som fanns i aguadorernas små kuttingar.
Jag försökte att få se, huru den der carlisten såg ut som råkat så illa fast. Det var don Rafaelo, åter igen don Rafaelo. Man släpade bort honom. Jag skulle gärna hafva räddat honom, om jag kunnat, ty om jag också icke tyckte om hans ögonkast, så hade vi dock druckit mången kopp god chokolad tillsammans hos doña Francisca. Var det dess utom sant, att han vore en carlist? Och hvad hade jag med christinos och carlistos att göra?
