Men så hördes ett ännu högre rop, ett som tycktes slå hela hopen med fasa.
»Cabrera har trängt fram till Madrid. Han är redan inne i staden. Cabrera tänder eld på våra hus!»
Inom få ögonblick var hela Prado folktom. Hela denna stojande menniskomassa, dessa långörade mulåsnor, dessa stolta ryttare, sköna damer i de klumpiga karosserna, eleganterne, trashankarne, vattenförsäljarne — allt var borta, och jag drogs också med folkströmmen.
Hvart hade don Rafaelo tagit vägen? Hade man verkligen gjort af med honom? Jag visste ingenting och kunde ingenting heller få veta. Hvad jag däremot kom under fund med, det var att Cabrera alldeles icke trängt in i Madrid, men att man i hvilket ögonblick som helst kunde vänta ett anfall af honom. Madrid var i stor förskräckelse. Hvad gjorde då Espartero som ej kom hufvudstaden till undsättning?
Cabrera hade följt med Gomez på dennes ströftåg till Andalusien, hade åter dragit sig upp till mellersta Spanien, slagits och åter slagit, vunnit fördelar öfver den christinska generalen Oraa och understödt don Carlos’ hufvudtrupp, som under pretendentens eget befäl gått öfver Ebro och trängt in i Castilien. Detta var hösten år 1837, då Cabrera’s ströftrupper visade sig framför Madrid.
Det vardt en liflig tid i den store staden. Hvar enda dag föreföll ett uppträde på gatorna. Än trodde man sig hafva fått tag uti en carlistisk spion, än hotade pöbeln att förjaga regeringen som ej kunde försvara staden, än skrek man mot regentinnan, än mot
