kunde ej rädda oss, äfven om han hyst den lifligaste önskan att göra det.
Hvar och en af oss förhördes särskildt och fick sin särskilda dom, men denna lydde oförändradt för alla: »I morgon skjutes han!» Den domen afkunnades således äfven öfver mig. Min egenskap af utländing kunde ej rädda mig. Jag hade hållit en pistol i min hand, då jag togs till fånga.
När vi åter skulle föras från krigsrätten, öppnades en dörr bakom rättens platser. Några fackelbärare trädde in, och det stora rummets väggar flammade af facklornas sken. En trumhvirfvel hördes, rättens ledamöter stodo upp och bugade sig djupt, nästan ända till jorden, för en skröplig, men mycket praktfullt klädd man som med långsamma steg skred in i salen och behagade kasta en slö blick på oss lifdömda.
Don Ramon Cabrera förklarade hvad frågan gälde och förkunnade, att domen redan vore fäld samt utbad sig hans majestäts stadfästelse derpå, en sannolikt mycket öfverflödig formalitet. Det var således Don Carlos själf eller Carl V, som hans trogna kallade honom, en Bourbon af föga förtroendeväckande utseende. Det ansigtet glömmer jag dock aldrig.
Hans majestät behagade nicka, under det endast orden »skjuta» och »i morgon» kommo öfver hans läppar. Det var alldeles nog, tyckte vi. Efter den högtidliga ceremonien, hördes åter en trumhvirfvel; fackelbärarne satte sig i rörelse; majestätet likaledes; och så var synen försvunnen i Escorials gamla slott.
När vi skulle föras åt vårt håll för att tillbringa en mycket angenäm natt, vinkade Cabrera åt mig
