och lät fråga mig, om han finge anse mig som sin gäst till i morgon. Jag svarade naturligtvis ja, fastän jag med svidande hjerta skildes från mina olyckskamrater, hvilka återfördes till fängelset.
Don Ramon Cabrera bodde icke i slottet, där han sade sig icke kunna trifvas, utan sof i sitt tält utanför slottsmurarne, och dit fick jag nu i hans sällskap begifva mig. Så snart vi voro ensamma, var min värd själfva artigheten och älskvärdheten, helt och hållet den angenäme sällskapsmannen don Rafaelo, med hvilken jag umgåtts i Sevilla. Han frågade med mycket deltagande efter doña Rosita och doña Francisca och brann af längtan, sade han, att åter komma till Sevilla, men naturligtvis i spetsen för sina trupper och ej blott som späjare, såsom förra gången. Under det vi samtalade — det hade lidit långt på natten — inträdde en prest i tältet och utsträckte sin hand välsignande öfver don Ramon, hvarefter han hälsade ganska fryntligt på mig. Det var vår gamle bekante från doña Franciscas tertullias, nu fältprost i Don Carlos’ här.
Jag kunde ej föreställa mig annat, än att don Ramon för gammal bekantskaps skull ville låta mig behålla lifvet, och den föreställningen gjorde mig ganska meddelsam och nästan sorglös. Det var endast tanken på mina kamrater som oroade mig, men jag hoppades kunna utverka nåd äfven för dem, fastän de »lagliga formerna» ej kunnat undvikas inför krigsrätten.
Under ganska angenämt glam rökte vi en stor mängd cigarretter och fuktade strupen med en läskande
