Sida:Valda Berättelser. I.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
40

rättskaffens christinos hvilka ständigt önskat framgång åt Esparteros vapen. Vi lösgåfvos och kommo utan vidare äfventyr tillbaka till Madrid.

Men jag tyckte mig hafva fått nog af Spanien och reste snart derifrån. — Ni frågar mig, om jag aldrig fick visshet om don Alfonsos öde. Nej, aldrig, men jag fruktar, att han redan i Sevilla den der natten, sedan jag tagit afsked af honom, fallit ett offer för Cabreras svartsjuka. Om doña Francisca och doña Rosita har jag ej heller förnummit något. Den förra är väl icke längre bland de lefvande, och den sköna Rosita har sannolikt nu hunnit utbilda sig till en annan upplaga af hvad hennes mor var för några och tretio år sedan. Men angenämt är det att tänka på Rosita sådan hon var på den tiden, då den äldre Don Carlos ville rädda Spanien.»


Dermed slutade hr Örtenkvist sin lilla berättelse och frågade, om den som nu upptecknat den historien ej ville gå ut i hans trädgård och se huru blommorna trifdes i det vackra vårvädret. Nog var det ett paradis i doña Franciscas patio, men så var det så mycket mindre paradisiskt i Escorials arresthål, då däremot den lilla trädgården på Kungsholmen hela sommaren håller sig lika täck och inbjudande.