fransmannen kallar sauve-qui-peut i hela carlisthopen. Don Ramon Cabrera skyndade ur tältet. Jag återsåg honom aldrig.
Esparteros yttersta förtrupper hade ändtligen hunnit fram. Blotta åsynen af dem jagade Don Carlos på flykten. Cabrera nödgades följa sin herre. "Det bar åter af till andra sidan Ebro. Espartero skyndade tätt efter.
De förtrupper som skrämde carlisterne från Escorial lyckades ej göra många fångar, ty don Carlos’ folk sprang ganska snabbt, men de få som togos skulle naturligtvis såsom upprorsmakare plikta med lifvet. Ty värr voro mina olyckskamrater och jag också bland dessa fångar. Kamraterna hade redan förts ur sitt fängelse och skulle skjutas af Cabreras banditer, då christinos kommo öfver dessa, men de senare visste icke i hvilket förhållande vi stodo till de förre. Hvad var då naturligare än att taga oss för carlister och med det första jaga några kulor genom oss? Med mycken möda lyckades vi dock utverka oss uppskof af tjugufyra timmar.
»I morgon skjutes han!» var det sista jag hörde, då man åter knuffade mig in i ett arresthål. Det tyckes visserligen, att jag skulle börja vänja mig vid det der yttrandet, men det dygn jag tillbragte i christinos’ våld var ännu obehagligare än då jag var carlisternas fånge. Jag hade ej heller don Ramons angenäma sällskap att tillgå, lika litet som hans goda chokolad och fina cigarretter. Christinos läto oss både svälta och törsta. Ändtligen hade olyckskamraterna lyckats skaffa intyg från Madrid, att vi voro
