uppmärksamhet. Detta hufvud syntes på andra sidan om ett vidlyftigt bord som stod framför ett af rummets två fönster och hvilket var öfverlastadt med böcker, en ansenlig hög, stora och små, tjocka och tunna, ordnade på ett sätt, som föreföll såsom den svåraste oordning. Upp öfver bokhögen reste sig hufvudet med ett yfvigt hår och tofvigt skägg, något gråsprängdt i kanterna.
»Hvad är det fråga om?»
Så ungefär lät ett i ord uttryckt, mäktigt brummande som utgick från det stora hufvudet hvilket vände sig åt mig och tog genom ett par ofantliga, cirkelrunda glasögon min person i skärskådande.
Jo, så skall en bokmal af rätta sorten se ut, tänkte jag, en förläst magister som ger handledning i matematik vid Gråbärgsgatan, men högt frågade jag:
»Är det magister Broms?»
Hufvudet nickade, så att hår och skägg fläktade omkring de bleka kinderna, och de cirkelrunda glasögonen sjönko ett godt stycke ned på den tunna näsan.
Det var en komisk uppenbarelse, och likväl kände jag mig icke riktigt böjd för att skratta. Jag framförde mitt ärende, men detta tycktes icke slå an på magistern, hvilkens bägge händer foro fram och tillbaka i det yfviga håret. Icke var han mycket förtjust i förslaget, det kunde jag se, att i plana trigonometrien vägleda en förhoppningsfull yngling. Däremot tycktes han vara förtörnad öfver att hafva störts i sitt arbete, måhända någon ganska märkvärdig vetenskaplig forskning.
Jag nödgades upprepa min fråga och fick likväl
