vänta på svar. Under tiden inträdde den fula gumman i den lärdes boning, där hon tycktes vara mycket hemmastadd.
»Icke skall lille herrn stå vid dörren», sade hon med en ton som visst skulle vara vänlig, men hvilken jag fann högst osmaklig.
»Var så god och stig fram och sitt», tillade hon med ett vedervärdigt grin.
Jag började fundera på, om hon möjligen skulle vara frun i huset och beklagade i mitt sinne det stora hufvudets olycklige ägare.
Magistern hade fått tag i ett papper som tycktes fängsla hela hans uppmärksamhet, och jag var glömd.
»Nå, det må jag säga, märker magistern inte att han har främmande?» gnälde den gamla kvinnan och väckte den lärde ur hans funderingar.
»Sköt hon sina sysslor», förklarade magistern med mycken värdighet, och jag började känna mig mycket vänligare stämd mot honom, då han så der snäste af den stygga häxan. Att hon icke vore frun i huset, märkte jag också, och äfven det gjorde mig godt. Magisterns hustru skulle aldrig hafva tillåtit sig något så opassande som att kalla mig för »lille herrn».
Gumman gjorde en sur min och försvann ur rummet. Jag fann mig å nyo på tu man hand med magistern hvilken ännu en gång granskade min yttre människa och därefter ändtligen började göra sig närmare underrättad, huru långt mina anspråk på honom sträckte sig. Det dröjde ej länge, förr än vi voro inbegripna i ett ganska lifligt samtal hvilket
