visserligen rörde sig omkring kvadrat- och kubikrötter samt det eller det talet, upphöjdt till en viss dignitet, men jag tyckte likväl, att det icke saknade allt intresse. Strax derpå sjönk dock hufvudet åter ned bak om den stora bokhögen på bordet. Magistern var å nyo sysselsatt med det arbete, som min ankomst afbrutit, men jag gaf honom icke tid, att å nyo glömma mig.
»Herrn kan ju komma igen i morgon.»
Det var de enda ord jag vidare kunde aflocka det stora hufvudet för den dagen. Jag lemnade magistern och hade i förstugan den förargelsen att åter tilltalas af den fula gumman.
»Nå, lille herrn skall väl läsa för Bromsen, kan jag tro», sade hon och grinade så styggt. »Jo, jo, det kan nog behöfvas att han får sig en liten tillökning», tillade hon, utan att jag förstod, om det vore jag som skulle behöfva en tillökning i kunskaper eller magistern i inkomster.
»Jag skall taga undervisning i matematik för magistern», svarade jag med värdighet, så som en gymnasist bör svara en gammal häxa, och sprang sedan utför trappan, utan att bevärdiga madamen med någon särskild afskedshelsning.
När jag kom ned på gården, tyckte jag mig höra ett försmädligt skratt efter mig. »Hvarför skrattar odjuret?» sade jag för mig själf och skyndade ut på gatan.
Gärna hade jag för alltid vändt ryggen åt det röda trähuset. Trakten föreföll mig högst otreflig; huset var ett gement ruckle; för min nye lärare hade