men som mest utgjordes af fiendtliga omdömen om verlden, förakt för människorna och missnöje med sin egen lott. Den anspråkslöse lärde var under stundom, efter hvad jag trodde mig se, full af de mest storartade anspråk. Han ville lägga hela verlden för sina fötter, tycktes det, när han vandrade fram och till baka i sitt låga rum i det gamla trähuset. Kanske han tänkte på det samma, när han satt på Observatoriibacken och skådade ned på kojorna i Marquards gränd.
»Den der Bromsen är en underlig karl», tänkte jag, och det samma sade jag också till ett par kamrater, för hvilka jag till och med förtäljde åtskilligt om honom, under det vi på några lediga stunder spelade fortuna hos Winters vid Riddarhustorget, eller under den hebreiska lektionen smögo oss till ett litet kafé vid Myntgatan och fingo oss ett parti bräde, en kopp kaffe och ett saffransbröd, eller då vi med lektor Thedenius gingo ut och botaniserade och hade tillfälle att underhålla ett fritt samspråk.
Förtrolig kunde jag aldrig varda med magister Broms, men han fortfor att prata med mig, när undervisningstimmarne voro slutade, eller rättare att prata med sig själf och låta mig höra på. Och han vardt allt människofiendtligare i sina yttranden.
»Lille herrn kan väl se att Bromsen blir allt tokigare», sade uppasserskan, den gamla häxan, då hennes herre visade henne ur rummet, der hon brukade glömma sig kvar och lyssna på oss.
»Han kommer nog snart på Danviken», tillade hon, liksom för att trösta sig själf och mig.
