En dag förtrodde magistern mig, att han aldrig varit ung. Det förskräckte mig.
»Aldrig?» utropade jag och stirrade på honom.
»Aldrig, herre!» röt magistern till.
Jag kunde visserligen icke tro, att Hans Broms kommit till verlden med det der stora, gråsprängda skägget och med den långa åbäkliga gestalten, men likväl låg det en så öfvertygande kraft i hans förskräckliga »aldrig», att jag kände mig hemsk till mods. De besynnerliga historier som berättats af gymnasisten i Parisgränd föllo mig åter i minnet, och jag betraktade min lärare med ett riktigt rysligt deltagande.
Att aldrig hafva varit ung, föreföll mig som föresatt mig att alltid blifva ung som det förskräckligaste af allt förskräckligt, och det tycker jag ännu i denna dag.
»Men magistern har ju varit student?» vågade jag mig att fråga nästan ängslig öfver hvad jag skulle få till svar på frågan.
»I morgon skall herrn ta logaritm-tabellerna med sig.»
Det var hvad magistern svarade. Han satt åter bak om sitt stora bord och gräfde i några dammiga pappersluntor. Jag lemnade honom för den dagen och kände mig riktigt lätt om hjärtat, när jag svängt om hörnet vid Kammakaregatan och nalkades Kungsbacken och den glada Drottninggatan, där lifvet log emot mig med all sitt ungdomliga behag.
