att lyfta ett arf, och det hade varit det som förledt magistern.
Det var hvad jag fick veta om min gamle lärare. Jag skrattade åt hvad jag hört, trodde hvarken på det ena eller andra, men kände mig ledsen öfver att ej hafva lyckats återfinna magistern, och under det att detta sysselsatte mina tankar, vandrade jag ut för Gråbärgsgatan, ända ned till Rörstrandsgatan.
I backklinten fäste ett litet nätt hus min uppmärksamhet. Det var blott envåningshus, men på en hög stenfot, och bak om huset höjde sig topparna af lummiga träd. Glädje och förnöjsamhet tycktes lysa genom de klara rutorna och titta fram ur vecken af de fina fönstergardinerna som draperade sig så vackert omkring präktiga blomkrukor. Från trädgården trängde sig ända fram till gatan ett klingande skratt, harmoniskt, som ett skönt musikstycke, så som endast en ung och lycklig kvinna skrattar. Det var ett skratt som tycktes fullkomligt passa till det lilla vackra huset. Och där på följde tonerna af en munter visa, men det var en basröst som sjöng. Ägarinnan till det klingande skrattet hade således manligt sällskap.
Där bor nog ett förnöjsamt par, tänkte jag, och det lilla huset kom så djupt in i mina tankar, att jag höll på att glömma bort gamle Broms. Men när jag kom ned till Wallins kryddbod, i hörnet af Drottninggatan, föll det mig in att jag skulle se efter i adresskalendern, om magister Broms namn funnes der. Vore han icke död eller verkligen spårlöst försvunnen, såsom en af de gamla fruarna nyss försäkrat mig, skulle jag väl få reda på mannen.
