I adresskalendern stod det ganska riktigt: »Broms, H.» Jag vardt glad. Men hvad som stod bredvid störde något min glädje, ty där läste jag »husägare». Det kunde väl icke gärna vara min forne lärare i matematik. Då rann mig i minnet hvad den andra frun nyss berättat, att magistern skulle hafva gift sig med sin gamla hushållerska som fått ett arf.
»Blåkulla faster, hu då!» utropade jag, och herrarne i Wallins kryddbod sågo på mig med undrande blickar.
Jag höll på att glömma se efter hvar husägaren Broms bodde och måste ännu en gång slå upp adresskalendern.
»Broms, H., husägare, Gråbärgsgatan 7» eller 9 eller något dit åt, det mins jag icke nu så noga. Den der husägaren bodde således i trakten och just vid den gata, hvarifrån jag kommit. Jag beslöt att genast vända om dit.
Så gärna jag än ville träffa magistern, önskade jag dock nästan, att det ej måtte ske efter den anvisning som adresskalendern lemnat, ty jag kunde icke förlika mig med att den snillrike vetenskapsman, som jag visste Broms vara, skulle hafva nedsjunkit till en helt vanlig »husägare» och en som dertill kanske fått sitt hus genom giftermål med en gammal afskyvärd häxa.
Vid framkomsten efter den angifna adressen fann jag, till min stora öfverraskning, att det vore just det hus, som jag en kort stund förut skådat med så stort nöje, det lilla envåningshuset på den höga stenfoten med trädgården, de klara fönsterrutorna och de
