vackra gardinerna, huset, hvarifrån det friska, vackra skrattet klingat i täflan med den muntra visan.
Skulle det vara här magistern bor? Huset kunde ej gärna vara bebodt af mer än en familj, så litet var det. Det var således sannolikt husägarens, antingen denne var min gamle bekante eller ej.
Jag ringde på den stängda porten, hvilken öppnades af en liten nätt tjänstflicka, en fullkomlig motsats till Blåkullafaster.
»Bor magister Broms här?»
Jag lade särskild vigt på titeln, i förhoppning att få ett nekande svar. Men svaret blef fullkomligt jakande, samt upprepades ännu starkare, då jag, för att vara riktigt säker, framstälde samma fråga ännu en gång.
»Det var besynnerligt!» kunde jag ej afhålla mig från att utropa.
»Hvad befall’s?» frågade den lilla nätta tjänstflickan.
»Magistern är således slägt till den herr Broms, som rår om huset», sade jag.
»Det är magistern, som rår om huset», svarade flickan hvilken troligtvis började finna mina frågor underliga.
Jag hade svårt att hemta mig från min förvåning, men frågade dock, om magistern vore hemma och om jag i så fall kunde få tala vid honom.
Det mötte inga svårigheter. Genom ett ljust och rymligt förrum fördes jag in i en tämligen stor sal hvilken var, alldeles som magisterns gamla bostad, fullsatt med böcker från golf till tak. På ett stort bord
