ungdomligare prägel. Ej heller voro glasögonen mera så oformliga och cirkelrunda, liksom de varit gjorda för Minervas fågel. Nej, den här mannen bar ett par mycket fina glasögon med knappt märkbara bågar. Skepnaden var rakare, kanske en smula fylligare än gamle magisterns, hållningen mera obesvärad och drägten visserligen enkel och allvarlig, men fullkomligt klanderfri.
Denne person kunde svårligen vara den samme som pluggade matematik med mig några år förut. Sannolikt var han en yngre slägting.
»Ursäkta mig, det är visst magisterns bror», stammade jag något förlägen.
»Nej, nog är jag mitt eget jag», svarade mannen och skrattade.
Jag hade aldrig hört Hans Broms skratta, knappt sett ett leende på hans förlästa ansigte. Jag kände mig ännu förlägnare och gjorde troligtvis en ganska löjlig figur, där jag stod kvar vid dörren och tummade min studentmössa.
»Se så, vi äro ju gamla bekanta», hette det vidare från min värds sida. Det var snällt att herrn sökte upp mig. Var nu god och stig fram och sitt... Får jag bjuda en cigarr?»
Magister Broms hade väl rökt pipa, men en cigarr hade jag aldrig sett i hans våld.
»Kanske det också får vara litet sodavatten och en droppe punsch? I Upsala dricker man ju punsch? Hva’ sa’? Ha, ha, ha!»
Min förvåning var i beständig tillväxt. Jag sjönk ned i en ganska bekväm soffa, tände en cigarr,