smakade på sodavattnet som den lilla nätta tjänstflickan på värdens tillsägelse burit in, slog äfven i mig ett glas punsch, men allt detta utan att veta hvad jag gjorde. Mina blickar fortforo att med förvåning vara fästa på herrn i huset som med lätta och säkra steg vandrade fram och till baka i rummet, drog några bloss då och då på cigarren, smakade på dricksvarorna och klingade med mig, under allt frågande om ställningar och förhållanden i Upsala. Jag svarade mekaniskt och stundom alldeles bakfram.
»Hvad säger herrn?» utropade han plötsligt efter ett sådant svar från min sida. »Har Johan Henrik Schröder sökt lärareplatsen i ridkonsten?»
Och han skrattade så att fönsterrutorna darrade. Jag bad om ursäkt och försökte att rätta uppgiften men snärjde in mig ännu värre, rörde ihop Marklin och madame Bishop, Fahlcrantz och Schylanders Ulla och visade mig vara ohjelpligt förvirrad den aftonen.
Huru kunde jag väl annat? Om den person som här skämtade med mig och tycktes så gärna vilja höra allt möjligt om Upsala, både från den lärda och den glada verlden, både rörande vetenskapliga frågor och studentupptåg, om den personen verkligen vore den samme som den gamle magister Hans Broms, hvilken jag känt några år förut, så hade ett underverk inträffat. På naturlig väg kunde det aldrig hafva gått till.
Det började kännas riktigt hemskt, tyckte jag, att sitta i den bekväma soffan och vara vitne till följderna af denna underbara omskapning, men jag kunde omöjligt slita mig lös från denne man. Jag förmådde icke vända blickarna från detta mäktiga hufvud med
