se eländig ut. De där dårarne, som du ömkar, när du ser dem brusa förbi dig under sin jagt efter nöjet, afundas du dock i själfva verket. Neka icke, gamle Broms, ty jag börjar nu känna dig på fullt allvar. Du skulle allt bra gärna vilja vara med, då tokarne fara Norrtullsgatan ut för under skratt och bjällerklang till de glada lagen vid Stallmästaregården och Hagalund. Du skulle nog vilja lägga din arm omkring en smärt midja och föra en ung, skön kvinna i dansen midt ibland det lysande sällskapet i den där festliga våningen, som du någon gång sett skimra för dina ögon, när dina vandringar sträckte sig ned bland de stora människoboningarne. Du föraktar människorna, säger du, emedan de äro så lättsinniga och okunniga, men du saknar dock deras sällskap och känner ett gnagande missnöje öfver att icke få deltaga i deras njutningar . . . Ja, nu har jag kommit under fund med dig, ock så går det en gång oss alla, ty alla äro vi människor. Några stå emot frestelsen, men de äro mycket få, de som kunna försaka njutningen och taga sin ersättning i arbete . . . Hu, hvad du är vorden gammal, käre Broms på några år. Ett par år till, och det är slut med dig.»
»Ja, det är slut snart», upprepade den Broms, som hört detta tilltal. »Jag har försutit min rätt och låtit lifvet rinna bort. Hvad tjänar det till att längre fortsätta en sådan tillvaro?»
»Ursäkta, herr magister», hördes en mild röst klinga genom rummet.
Hans Broms träffades af detta ljud som med underbar kraft fördref de bilder hvilka gycklat omkring
