honom. Han reste sitt hufvud och skådade öfver bokhögen. På andra sidan om bordet såg han en skön uppenbarelse, en ung kvinna som med uttrycksfulla blå ögon betraktade honom.
»Gyckelbild», sade magistern för sig själf. »Jag tror att jag snart är verkligt vansinnig. Jag måste arbeta.»
Och han tog åter fatt i sina kalkyler, men åter hörde han detta milda välklingande:
»Ursäkta, herr magister, jag har ...»
»Hvad är det fråga om?» utropade Hans Broms som nu reste ej blott hufvudet, utan hela sin skepnad och med förvånade blickar såg in i de blå ögonen. Det uttryck som låg i dem träffade honom ända in i hjärtat, tyckte han, under det den unga flickans röst ljöd som den ljufvaste musik i hans öron.
»Hvad vill mamsell?» stammade magistern, fängslad af det intryck som öfverväldigat honom.
»Ursäkta, herr magister», fortfor den unga; »jag har fått anvisning på magistern som lär gifva undervisning i matematik.»
»Ja så!» utropade magistern. »Hm, ja så, ingenting annat?»
Han återkom från sin himmelsflygt och var åter läraren i matematik.
»Mamsell har någon liten bror, som ...?
»Ack nej, jag har ingen bror, men, men ...»
»Hvad vill ni då?»
Hans Broms höll på att åter komma i dåligt lynne, men han såg ännu en gång, alldeles
