Hans Broms för henne öppnat nya utsigter. Hon frågade och forskade och lemnade aldrig läraren i fred för spörsmål, på hvilka han ovilkorligt måste svara.
Under allt detta var hon glad och okonstlad, skrattade gärna samt gnolade till och med på en visa, medan hon väntade på läraren, som stundom måste betänka sig något innan han ingick i svaromål på en kinkig framställning. Hulda gjorde förvånande framsteg, och det hände att magistern stundom utropade:
»Hvem skulle väl hafva trott sådant om en kvinna?»
Så sväfvade dessa bägge, den förut människofiendtlige lärde, och den unga älskvärda lärjungen, fritt omkring på vetandets fält och samlade rika skatter. De samlade bägge, och en vacker dag gjorde den lärde den upptäckten, att han på senare tider arbetade med mycket större lätthet än förut, att han såg klarare in i tingen och erfor större tillfredsställelse af sina bemödanden. Äfven för honom tycktes en ny verld gå upp. Så som han nu såg och kände hade han aldrig förr sett och känt.
»Jag börjar tro, att verlden likväl icke är så galen», utropade han, detta till sin egen förvåning i början, men småningom vande han sig vid den åsigten.
En dag öfverraskade han sig själf med att sitta hos en perukmakare vid Drottninggatan och låta hyfsa hår och skägg, något som ej inträffat på mycket länge.
»Hvarför skall människan icke vara snygg?» sade han, då han lemnade hårhyfsaren och gick raka vägen till en skräddare för att låta göra sig nya kläder.
En annan dag gick han på besök till en gammal
