kamrat, hvilkens sällskap han undvikit ända sedan de på samma gång tagit studentexamen. Den gamle kamraten var nu en omtyckt läkare i hufvudstaden och såg mycket folk hos sig. Då och då hade han mött Broms på gatan där uppe i Observatoriitrakten, men Broms hade mycket knapphändigt nickat och sedan helt stolt vändt sig åt annat håll.
»Han är väl en kvacksalfvare och lycksökare, kan jag tro», hade magistern mumlat för sig själf.
Nu gick magistern själfmant till denne gamle kamrat.
»Jag tror bror icke känner igen mig?» sade han, då han införts i doktorns mottagningsrum.
»Nej, se Broms!» utropade läkaren slutligen och räckte honom handen. »Sannerligen jag först kände igen dig. Du har förändrats sedan jag såg dig sist.»
»Jo, jo, man varder gammal», sade magistern, och det hördes nästan som en djup suck.
»Det kan jag sannerligen icke säga om dig», menade läkaren. »Åtminstone förefaller du mig yngre nu, än då jag brukat möta dig i Kungsbacken. Och dess utom anhåller jag, att du icke kommer och talar om ålderdom i mitt hus, då jag är minst lika gammal som du. Ett par och fyrtio år må väl icke kallas åldrigt. Men hvad förskaffar mig nöjet af ditt besök? Du ser icke sjuk ut.»
»Nej. jag har aldrig känt mig så frisk», förklarade Broms. »Jag kommer blott för att hälsa på dig och språka om ett och annat.»
»Nå det gläder mig», utropade läkaren. »Min mottagningstimme är just nu slutad och jag har en
