»Ja så.»
»Med . . . med sin kusin.»
»Gratulerar, men jag har ej den äran att känna lilla kusin.»
»Åh, Hulda Ros!»
»Så-å, Hulda Ros? Det låter ju rätt vackert. Men hvad har jag med den saken att göra och hvad har du?»
»Jo-o, det vill säga just icke något, åtminstone icke egentligen, men Hulda Ros är . . . ja hon är ett utmärkt fruntimmer, särdeles god matematiker.»
»Verkligen! Och naturligtvis mycket ful?»
»Hvilken hädelse! Du skulle se hennes själfulla anlete, hennes sköna mun, välbildade näsa och ögonen sedan! Sådana ögon har du aldrig sett. Du skulle höra henne tala, sjunga eller skratta. Du skulle . . .»
»Aha!» utbrast doktorn och började hvissla.
»Du skulle se henne, när hon böjer sitt ljuslockiga hufvud, begrundande något svårlöst problem, eller när hon stolt höjer det och talar om framtidens stora uppgift och sedan åter, liksom skygg för sina egna snillrika ord, som framställa det ädlaste hjärtas ingifvelser och tolka de sundaste tankar, plötsligt tystnar och rodnar. Du skulle höra när . . .»
»Ha, ha, ha!» Doktorns skratt lät obarmhertigt och verkade därför obehagligt på magistern som plötsligt stannade i sitt vackra tal. Hans anlete mulnade.
»Nå väl», återtog doktorn och häjdade sin skrattlystnad. »Hvad vill du, att jag skall göra med denne unge man och denna unga kvinna? Allvarsamt taladt, så kan jag aldrig föreställa mig, att en så rikt
