stunds ledighet. Kanske att du stannar hos mig till middagen?»
Magistern fans icke obenägen. De gamla kamraterna tillbragte flera timmar till samman och upplifvade gamla minnen samt läto det glada samtalet för öfrigt vidröra många olika föremål.
»Det är ju en ganska intressant karl, den där Broms», sade läkarens fru, då magistern tagit afsked.
»Min vän doktorn är den hyggligaste af alla mina gamla kamrater», tänkte Broms på vägen hem. »Jag har lust att hälsa på honom oftare. Hvilket angenämt hem han har!»
Vid tanken därpå suckade magistern å nyo och föll i djupa tankar.
Någon tid derefter infann han sig åter hos läkaren. Han såg då icke så glad ut, som förra gången.
»Hvad har du på hjärtat, gamle vän?» frågade doktorn.
»Ingenting», sade magistern och vankade oroligt fram och tillbaka i doktorns kabinett.
»En kardialgi kanske. Låt oss undersöka.»
»Prat! Jag är frisk till kroppen, friskare än någonsin. För öfrigt fattas mig ingenting, säger jag. Om jag ville tala med dig, så är det icke för min egen skull. Du känner häradshöfding Ros?»
»Unge Arthur Ros? Åh ja, något. Han intresserar mig föga, uppriktigt sagdt. Jag kan väl aldrig tro att han intresserar dig mer.»
»Jo, det är en hygglig ung man, lär hafva förträffliga juridiska kunskaper och kommer att gå långt på tjänstemannabanan. Han skall gifta sig.»
