På kapplöpningsfältet.
»En lysande samling, en praktfull sol i dag, just
en sol för vår beau monde och icke en sådan som
vid Vincennes . . . och ett landskap riktigt comme il faut.
La Marche är det mest förtjusande Gud skapat
för oss. Aldrig har man haft en vackrare jordmån.
Det vet bäst ni, vicomte, som själf gjort bekantskap
med den här marken.»
»Om ni menar personlig bekantskap, mon cher, så är ert skämt mycket misslyckadt. Den som ingenting vågar vinner häller ingenting. Allt för min häst och min pari, det är mitt valspråk.»
»Ha, ha, ha, ni tänker på er kullerbytta. Sannerligen jag kom ihåg det lilla äfventyret som för öfrigt vardt en verklig triumf för er, käre vicomte, en ny lager i er mångdubbla segerkrona. Hvem känner icke att ni är en ädling i sin fullkomlighet, den förste bland oss alla, en cavalier sans peur et sans reproche? Men ni vill väl icke säga, att jag ingenting vågar? Förliden gång hade jag ingått vad för några hundratusen francs.»
»Och ni stack mina hundratusen i er ficka. Tro likväl icke, att jag ett enda ögonblick tänker på
