sådana lumpna småsaker, fastän jag i dag föresatt mig att taga igen ett och annat hundratusen.»
»Lycka till min vän! Det var likväl skada med stackars Mortimer. Han föll så olyckligt, att han väl aldrig kommer på rygg igen, jag menar på hästrygg»
»Puh! En liten jockey! Något måste väl vågas för hästafvelns förbättrande. Hvad säger ni då om min Semiramis, ett kreatur på sina 75,000 francs? En häst, som löper 4,000 mètres, värderar jag till 75,000 francs, minst 75,000, min kära Saint-Amant. Och tänka på, att en så ädel varelse har förderfvat sig för den drummeln Mortimer! Det är i sanning upprörande. Det är afskyvärdt. Nej, hädanefter rider jag hälst själf vid alla steeple chases.»
»Det är nobelt sagdt, vicomte, och jag tror att lilla Mortimer gärna hade sett, att ni varit i hans ställe. Men jag kan icke förstå, huru ni vill rida själf för packet i Faubourg Saint-Antoine. Nej, La Marche, det är något annat, det är något för Faubourg Saint-Germain, och på den marken är er plats . . . Ack, hvad ni är lycklig, vicomte! Ni är ung, ni är rik, omätligt rik, ni äger de bästa hästar i hela Frankrike och kan välja bland alla jockeyer och bland våra vackraste hertiginnor eller, om ni icke är fördomsfull, förmäla edra egna millioner med lika många från Rue Lafitte eller Chaussée-d’Antin, utan att därföre naturligtvis glömma våra förtjusande supéer i Maison d’Or med Irma och Alida och Nini Belles-Dents och alla de andra små gudomligheterna.»
»Ja, lefve Maison d’Or och lefve vår lilla baccarat
