»Hvarför säger ni Maison Dorée, min kära Camille? Det är icke chic att säga Maison Dorée. Alla kunder hos Verdier säga: Maison d’Or . . . Men se på grefvinnan de Bellegarde! Parbleu har hon icke tagit upp mitt mode med guldpuder i håret. Vet ni, Camille, att nu tänker jag byta om färg på mitt hår en gång i veckan, för att se hvad som klär mig bäst, och ni skall få se, att de små hertiginnorna och grefvinnorna sedan göra alldeles detsamma.»
Det var en förtjusande samling damer omkring barrièren, alla vårdslöst uppvisande sina toiletter, den ena mer öfverdrifven än den andra, men alla med vackra anleten. O, ytlighet, som påstår att paris-damerna icke äro vackra! Gå, nej, åk à la Daumont, eller rid till La Marche en solljus vårdag, betrakta alla kvinnorna där, och kom sedan och tala om för oss hvad ni sett. Vågar ni efter den synen ännu påstå, att pariserskorna äro fula, då är ni mycket djärf och ej så litet orättvis. Konsten står högt, och i synnerhet målningskonsten hade hos det årtiondets paris-damer hunnit en ännu aldrig anad utveckling, men förmådde likväl icke krångla bort en vacker natur.
Hvilken är hertiginnan från Rue Saint-Dominique och hvilken mamsell Irma från Rue Bréda? Det torde vara svårare att afgöra. Bägge äro de lika vackra och lika väl målade; bägge hafva de guldpuder i håret; bägge lysa de med lika granna åkdon. En närmare granskning säger oss kanske hvad som är äkta och hvad som är falskt, men på litet afstånd — omöjligt att göra någon skilnad, om icke möjligtvis att då och då är det hertiginnan från Rue
