gästabud till långt fram på natten. Vicomte Maurice gaf en segerfest, en mera lysande än alla föregående.
Det var vid midnatt. Från de öppna fönstren strömmade ljudet af skrattsalvor långt ut öfver boulevarden. En lumpsamlare stod vid hörnet med sin korg på ryggen, sin lilla lykta i ena handen och med krokkäppen i den andra ifrigt letande i rännstenen. Då och då kastade han en skelande blick uppåt de öppna fönstren. I ett af dessa visade sig ett skönt kvinnoansigte. Det var den förtjusande Irma som med cigaretten mellan svällande läppar lutade sig ut öfver boulevarden och drack några friska fläktar upp från Montmartre. Lumpsamlarens blickar mötte den skönas. Gasskenet lyste klart öfver boulevarden. Den sköna Irma vände sig hastigt om och gick till baka in i salongen. Lumpsamlaren axlade sin korg och fortsatte sin nattliga stråt, men han mumlade något om Marie och Rue Mouffetard.
»Lefve vicomte Maurice! Lefve den fullkomligaste af hela vår jeunesse dorée!» hördes från hörnsalongen i det förgylda huset.
——————
Den 13 November 1864 var en ohygglig höstdag. Regnet flöt i strömmar; gator och vägar voro nästan ofarbara; det var kallt och otrefligt i Paris, men ännu värre i nejden omkring. Hvar och en som hade litet bränsle att lägga i spiseln stannade inom hus och gladde sig att äga tak öfver hufvudet och väggar som hindrade stormen att med sitt tjut skrämma bort hemmets lugn.
