Den här sidan har korrekturlästs
Hvart andedrag så tungt och kort
Ur höjda barmen smyger.
Se, ögat morgnas i ett nu!
Det ej ett ord vill mista.
Hvad är det? Hjertat klappar ju,
Som om det ville brista.
Hvad är det? Det är ärans krans,
Som trogen kärlek vinner;
Det är en dag af fröjd och glans,
Hvars morgonrodnad brinner.
“Hans tafla är,“ berättarn skref,
“Ett litet mästerstycke;
Af kännare hon erkänd blef
Och vann publikens tycke.
En folkfest man på duken ser,
En sommarfest i söder.
Hur skälmskt hvar gosses öga ler,
Hur jungfrukinden glöder!
En liten äng med skog omkring —
Se der den enkla scenen,
Der muntra späda slå sin ring
Om spelman’ der på stenen.
