Med ljusa lockar, ögon blå,
Helt ung, blott trettonårig.
“Välkommen, Albert! Hvilket spratt
Du gjorde oss! Hur mår du?
Här ha vi längtat dag och natt
Att råka dig, förstår du!“ —
“Tack, Betti, jag rätt väl förstår,
Hur ej du glömt att skämta.“
Så sagdt, från brud och vän han går
För att — sin koftert hemta.
Det är i det gamla slottet, en nattlig timma,
Halftannat år se’n Albert kom lyckligt hem.
Bak’ djupa fönsternischen de mildaste stjernor glimma,
Men konstnärn framför taflan han ser ej dem.
Det är i det gamla slottet. I flygeln satt han,
Arbetande för slottsherrn, en mecenat som få.
Fundersam konstnärn satt der; det märktes, att han
Var högst orolig och förvånad också.
Han grubblat hela dagen (hvad mer begära?)
Och än i natten ses han med plånet i hand:
