Den här sidan har korrekturlästs
Förfärligt! Bruden vunnen är
Och kärleken förkolnad.
Den Bertha, som han famnar här,
Är blott den förras vålnad:
En vacker flicka — intet mer —
Som honom rik skall göra. —
Men se, han går, om ursäkt ber:
Sitt gods han hem skall föra.
Dock först ett famntag, som sig bör,
Ett: “Kommer genast åter.“
Då skrattar det derutanför:
Så underligt det låter!
Månn’ någon himlens ängel ler
Åt verldens lumpna dårar
Och sedan åt de arma ger
Sin oskulds bästa tårar?
Kanhända! — Dörren öppnas lätt:
“Förlåt att jag er störde;
Men svårt det var att ta reträtt,
Då Alberts röst jag hörde!“
En liten flicka var det då,
Så smärt, så guldgulhårig,
