“Bort farisé!“ han ropar. “Ditt öga ljungar,
Men den, som frestar Gud — det är jag, det är jag. —
Se så!“ — Sin gröfsta pensel mot taflan han slungar,
Och — ormaögat släcks med ett enda drag.
Hans kraft är tömd. Han darrar i trötta leder.
Det är som den unge för sig sjelf vore rädd. —
Nu blef det mörkt i salen. Han dignar neder,
Med kallsvett öfver pannan, uppå sin bädd.
Af mattighet han somnar. Men blodet strömmar
Med ökad fart från klappande hjerta ut.
Han sofver helt oroligt i feberdrömmar,
Och — af en sådan störes hans sömn till slut.
Han är i en götisk kyrka, beundrar helt allena
De smäckra pelarradernas enkla prakt.
Från orgeln strömma toner. Mer starka än rena,
De brusa genom hvalfven i stormande takt.
Det nästan skär hans öra. — Mot koret då han hastar
Att se dess Kristusbild, om den liknade hans;
Men då han nu en blick upp mot altaret kastar,
Så ser han blott ett kors med dess törnekrans.
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/118
Den här sidan har korrekturlästs
