Men vid dess fot knäböjer — Hvem är hon? Hvem är hon?
Han är ju ej allena i templet då!
Hon är så lik en annan — och ljusa lockar bär hon. —
Ja, hon det är: nu känner han de ögon blå.
De ögon blå, som logo jemt, se nu, hur de fällde
Så stora, klara tårar vid altarets rund!
Förunderligt — det känns som om honom det gällde,
Som om för honom höjdes en bön om misskund.
Han vill skynda till henne, till bedjerskan, som gråter,
Som der för honom fäller kanske sin första tår. —
Ett sakta slag på skuldran höll honom åter;
Han ser sig om — en munk vid hans sida står.
“Min herre,“ säger denne, “den unga systern beder;
Ni får vänta, min herre, tills hon slutat sin bön.
Mellertid, om ni behagar, kan jag ju visa eder
Ett och annat i vår kyrka, som verkligen är skön.
Arkitekturn — rätt härlig! Dess make dock man finner;
Men i koren här vid sidan der hvila stora män,
Män, herre, hvilkas namn i ovansklig ära brinner;
Deras grafvar — vill ni se dem, så följ mig, min vän!“
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/119
Den här sidan har korrekturlästs
