Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 120 —

Han spritter till. — Der sitter ju äfven der — en flicka,
Men med lockar som natten och dess blixt i sitt ögonpar.

Han känner detta högburna hufvud; han känner
Denna panna, detta stolta, befallande skick.
Det liknar just en viss af hans barndomsvänner. —
Nej, det är hon; nu känner han den ljungande blick.

Bort vill han. — Men då hviskar det tätt vid hans öra:
“Ni känner dessa jungfrur! Hör, unge man, ett ord:
Vi, som det stora vilja, — allting vi offra böra
Af det lilla, af det lumpna, som dväljs på vår jord!

Minns det! Farväl!“ — Allt högre brus derofvan.
“Tack, tack! Tag här till klostret, fast gåfvan ringa är!“
Blef konstnärns svar; men munken: “Tillräckligt stor är gåfvan,
Dock — mitt kloster är så rikt. Ni känner mig. Se här!“

Han fäller kapuchongen. Hans öga hånar. —
Framför sin farisé stod den unge och skalf.
Och nu skälfver hvarje pelare, från orgeln det dånar,
Och med ett brak sig bugtar det väldiga hvalf.

Ett skri! — och Albert vaknar. Men vårsol blänker
Bak’ djupa fönsternischen i salen ner,