Och molnet på hans panna i tårars dagg sig sänker,
Tills som ett barn han gråter och som ett barn han ber.
Och solen, den vackra solen, hon skiner in i salen,
Hon speglar af sin bild i hvarenda ångrens tår;
Ty som ett barn han gråter, tills de stillas, hjerteqvalen,
Och som ett barn han ber, tills försoning han lår.
“Förlossare,“ han ropar, “din bild jag teckna skulle,
Jag, som i egna bojor var bunden och snärd!
Dig sjelf för verlden offrar du, kärleksfulle;
Jag — skulle åt mig sjelf kunnat offra en verld.“
“Ljuft är“ — så Byron sjöng om mångahanda,
Och allt blef ljuft, ty Byron sjöng derom.
Dock, mycket återstår. Hvarhelst vi landa
På verldens ö och ärligt se oss om,
Vi se så mycket ljuft, så mycket, som
Den måla bort, som kunde färgen blanda,
Så mycken onämnd fröjd och okänd lycka.
Han kanske ej det tyckt, men vi det tycka.
