Af rum fanns i huset ett åttatal
Samt, luftig och sval,
En veranda med utsigt åt trädgårdens dammar,
Och — hvad man väl sällan på landet får se —
En atelier
Strax innanför pastorns arbetskammar.
Rätt enslig låg prestgår’n vid hafvets strand.
Dock kom der ibland
Ett underligt folk, och sannt och visst är,
Att mor satte fram hvad hon egde som bäst
För sådan gäst,
Och att bönderna hört, att det var “arktister“.
Men allt var så tyst på gården i dag,
Och böljornas slag
Och lärkornas sång var det enda som hördes;
Och som Betti sysslar med middagen smått,
Har Albert gått
I trädgården ner, der af intet han stördes.
Lugn bor i hans blick och i hjertat frid;
Den flygtade tid
I minnet han skådade utan ånger.
Blott ljusa gestalter! — Dock finns der en bild
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/141
Den här sidan har korrekturlästs
