Den här sidan har korrekturlästs
— 147 —
Och bor på den.”
Den hörde till socknen, den låg helt nära.
Man drack för den lycklige värden till slut,
Man glaset drack ut.
Man sitter i ro på verandan och svalkas;
Och barnen i trädgården plocka bär,
Och trefligt är
Att se de små, hur’ de leka och skalkas.
Nu tycktes de börja att saken förstå:
Der springa de små
Och söka det rödaste bär åt hvarannan.
Och Bertha hon blef, när den leken hon såg,
Så glad i håg,
Och det sista molnet försvann från pannan.
Det är söndagsqväll. Det är ljufligt att se
De lyckliga tre;
Och klart der står i de ögonen skrifvet:
Att kärlek förmår hvad ej äran förmått,
Att kärlek blott
Ger lif åt hjertat, åt konsten — åt lifvet.
1863.
