Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 152 —


Den lilla ej mer bak’ pelaren låg;
Framåt han steg och på plåten såg,
Men ryste vid första steget,
Och vaknade opp — i sin moders famn,
Och kunde ej glömma den dödes namn,
Ty namnet — det var hans eget.




Och skön går sabbatsmorgonen in,
Och pilten sitter hos moder sin,
Der gerna han sute:
“Och hvarför är du så blek om kind?“
“Jo, i verlden det blåser så mången vind.
Nu jag kännt hur det stormar derute.

Ack, hur skall det gå när jag snart blir stor,
När en gång jag skall lemna båd’ far och mor
Och ensam vandra i verlden?
Men hör hur det ringer! Säg, hvarför
Min moder, hvem är det nu som gör
Den sista ensliga färden?“

“Och hvarför frågar du så, min vän?
Var trygg, ty Gud oss beskyddar än,