Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/165

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 164 —

Vid strömmen, der månen bak’ gulnad ek
Såg ned i det svarta vatten,
Lik hoppets gnista, som ännu brann
Och från ögonens himlar log,
Men åter och åter med sorg försvann
I tviflets bölja och dog.

Ett sista möte han här begärt;
Hur kan hon den bönen neka?
En sista gång hur sorgeligt kärt
Att den lockiga pannan smeka!
Hur bittert ljuft att en sista kyss
Från rödaste läppar bida
Och se’n i hans famn — Der kommer han — lyss!
Der är han vid flickans sida.

“Kom, kära, kom upp! En kulen qväll —
Och mycket jag måste dig säga.
Kom, sitta vi ned vid sprakande häll
Der i frid hvarandra vi ega!“
Och sin arm kring den gråtandes lif han smög,
Och åter brann hennes hopp,
Och den stolte örn med sin dufva flög
Till sitt kungliga näste opp.