Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 163 —

När kärlek brann i hans blick, o då,
Då måste hon offra allt,
Då ville i eld och lågor hon gå,
Om han, den käre, befallt.

Han var så hjerteligt öm och god,
Han hade ögon så klara.
Att ock han var svag, hon ej förstod;
Hon var hans — det visste hon bara.
Så ger hon hela sin rikedom
Åt honom, som mild, men svag,
Långt mera tänker på verldens dom
Än på hjertats heliga lag.

Så hade de älskat hvarandra med lust
I flyktande sommarstunder;
De hade landat vid hoppets kust
Och bott i dess gröna lunder.
I grottan, som lummig vid strömmen låg,
De sutit så mången gång
Och lyssnat till sorlet af skummande våg
Och jublat vid lärkornas sång.

Der satt hon ock nu om kinden blek
I kalla oktobernatten,